Inledningen av ett tal är inte så viktig som många tror. Huvudsyftet är att vinna publikens välvilja. En fumlande inledning är ett retoriskt knep och blygsamhet vinner över skryt.
När du kliver upp på scenen och ska börja tala kan du välja mellan 2 strategier:
Självförtroendestrategin är den svåraste. Du bygger då upp en bild av dig själv som kan vara svår att leva upp till. Skulle du visa några tecken på osäkerhet under talets gång är risken stor att publiken ser igenom din fasad av självförtroende, vilket inte alls är bra.
Det är alltid bättre att överraska positivt än negativt. Osäkerhetsstrategin vinner publikens sympati. Flera skickliga talare använder medvetet denna strategi. Tänk dock på att du ska verka osäker, inte vara osäker.
Ska du hålla ett argumenterande tal är det viktigt att publiken förstår din auktoritet inom området. Bäst är det om moderatorn ger en kort presentation av dig (… är en ledande expert inom …).
Själv ska du framstå som mycket blygsam. Skulle du själv skryta om dina bedrifter är det katastrof; publiken hatar talare som skryter!
Att smickra publiken är däremot okej. Du kan till exempel tala om hur mycket du tycker om staden du är i för tillfället, som rockstjärnor brukar göra.
I ett tal inför levande, stillasittande publik behöver inledningen inte alls vara spektakulär eller minnesvärd. Lägg därför inte ditt bästa material i början. Publiken går ju knappast iväg efter ett par minuter bara för att det är tråkigt.
Att inleda med en sammanfattning av du ska säga är en intressedödare. Att dessutom visa en sidnumrerad PowerPoint- eller overheadbild med dina talpunkter är rena dödsstöten för ditt föredrag. Känner du dig osäker på PowerPoint kan du gå en utbildning i presentationsteknik.
Den gamle greken Gorgias har sagt: ”Vi bekämpar vår motståndares allvar med skämt och hans skämt med att tala allvar.”
Har föregående talare varit skojfrisk är det alltså långt mer effektivt om du pratar lite allvar istället för att försöka fortsätta med skämten.